Dokumentära Berättelser

00:02 Du lyssnar på podcasten Dokumentära berättelser som görs av journalisterna Cidri Ekenryd och Ylva Ageli. 00:25 Jag kunde inte tänka på något annat än att jag ska hämnas. 00:31 Jag hade inget annat i huvudet än detta. Jag var bitterhatisk och väldigt mörk i mina tankar. Jag var helt inne. Varför ska de leva när jag har blivit bestulen på så många år? Jag var uppe i detta så det fanns inget annat. 00:48 Jag hade inte... 00:50 Någon kommit i min väg och fått mig att tänka lite annorlunda, då hade jag gjort det. Jag hade planerat i detalj, jag hade till och med engagerat någon utligare person som skulle hjälpa mig. 01:08 Ronald blir berövad på sin barndom av sina egna föräldrar. 01:14 När han väl blev räddad från rummet i källaren var han tio år och behövde genomgå flera operationer för att rätta till kroppen som blivit så skadad. 01:24 Men hur lyckades han förtjonas med sin historia? 01:28 Och hur ser han på sina föräldrar idag? 01:33 Vi ska fortsätta där vi slutade sist. 01:36 När han har legat på sjukhus i två och ett halvt år sitter han i rullstol och flyttas då till ett barnhem i Växjö. 01:45 Det värsta på det där barnhemmet, det var mycket som var sådär man kan fundera över. Men det värsta var att jag där blev väldigt sexuellt utsatt för, det fanns två baderskor på. 02:01 Två jättelika tanter. 02:05 Jag har aldrig sett något liknande. De såg ut som Michelin-gubbar som sitter på lastbilarna. Tre gånger i veckan skulle barnen badas- Det bara var så, det gick inte att frågasätta. De där tanterna kom med vita huvudbonader, vit rock, vita byxor, vita träskor och jättelabbar som Dasslok. 02:39 Jag tog tag i en i rullstolen och ner i badkaret. Jag var ju ganska svårt handikappad så jag kunde inte fixa så mycket själv. 02:49 Så att man fick ha hjälp med mycket och sen efter en stund då så ägnade hon sig med att pilla på småkillarna då och fick väl någon form av tillfredsställelse över det idag och man vågade inte berätta va. 03:07 Men det här var ju förfärliga stunder. Det var fruktansvärt. Och just det här att man inte vågade berätta. 03:15 Men jag vet ju att flera killar där blev utsatta också. Så småningom vet jag att hon fick sparken. 03:23 För hon kom på henne någon gång. Men hon hade ju hunnit sätta R i oss. 03:30 Trots den tuffa tiden på barnhemmet är det ändå där han träffar den präst som visar sig vara den första vuxna person som verkligen vill hjälpa honom. 03:40 Han började av någon för mig outgrundlig anledning engagera sig i mig. Alldeles väldigt. Och jag tyckte bara att han var gammal och trött och måssig och fattade inte vad han sa. Och jag trodde att han hade någon dold agenda naturligtvis och så. Men han kom, inte varje dag men väldigt ofta, mer och mer och mer. Och försökte på något sätt. Jag förstod ju då att han försökte ge mig en form av trygghet. Att han skulle... 04:09 Han tog ut mig många gånger på lite bilfärder. Vi var hemma hos honom i hans flotta bostad och han läste för mig. Jag fattade ingenting. Han tog med mig till kyrkan och jag tyckte det var döttråkigt. Det var en lång... Det är inte gjort på några veckor utan det höll på. Kanske en tre år höll han på och slet med mig. Jag svek och tyckte att skit bara alltihopa. Men det är fantastiskt med människor som vågar stå kvar i det de ser och i det de engagerar sig i. 04:45 Som jag minns var det han som fick mig att förstå att man... 04:51 Då har jag förstått att man lever inte bara för sig själv. Det låter ju nu så tillyxat och vuxet. 04:56 Och så tänkte jag kanske inte. Och han var kanske den första som kom in och började så. Sen skildes våra vägar åt när jag bröt upp från barnhemmet och hamnade i fosterhem. 05:10 En jätteviktig bit är att... Vi hör Hanna Termenius igen, psykolog på Rädda barnen. 05:16 Hon var ett utsatt barn behöver för att kunna läka. 05:20 Faktiskt att bli uppmärksammad av vuxna. Att viktiga vuxna som finns. Som stöttar upp. Som berättar att jag ser hur du har det. Och jag vill visa min omsorg. Och får barn det under en längre tid. Att man får veta att här har jag det stabilt. Här gör jag det bra. Här är jag trygg. Här stoppas den utsatthet jag har varit med om. Så är det en viktig läkande faktor i sig. Den nästa steg för en del barn är att man får trygghet runt om sig. Man skapar lugn och ro både i skolan eller förskolan och hemma. 05:53 För de allra flesta blir det läkande nog. Men för andra barn om man har varit med om komplexa saker och upprepade saker så klingar det inte av. Utan då blir det liksom symptom som håller i sig. Och då behöver man ofta psykologisk behandling. Det är då man brukar kunna få den här diagnosen som kallas posttraumatiskt stresssymptom. Och det kan ju hända att man faktiskt inte blir trygg. Det tar lång tid att få den här tryggheten och det är först då man kanske kommer på att det här sitter kvar fast jag har fått det bättre. Så det här kan man få hjälp långt senare för också. 06:33 Ronald hamnar i fosterhem i Farsta utanför Stockholm. Där går han klart skolan och får som 18-åring jobb som laboratorietekniker. 06:43 Vid sidan om arbetet läser han till konfirmationen i Farsta församling. 06:51 De satsade mycket på mig där i Farsta. När jag hade konfirmerat mig så tyckte de att jag var ett synnerligen ämne för att bli ungdomsledare. Alltså på frivillig basis då. 07:03 Så det blev jag. Jag blev så småningom kyrkans ungdom som det heter, kyrkans ungdomsledare. Och så spred sig ryktet lite grann så jag hamnade i Stockholms stift som det heter och jobbade ihop med biskopen som ungdomsrådgivare och de satsade på mycket kurser på mig och sådär. Jag var på alla möjliga kurser, mycket på läger och sådär. Och jag var väl ganska blyg och tafatt och så, men när jag sa någonting så tyckte de att det var tänkvärt. Så att det var liksom, ja, hur har du kommit på det här, du vet jag inte. 07:38 Nej, men på något sätt så har livets resa fanns väl där i bakgrunden. 07:44 Det fanns väl en viss tyngd i det jag försökte säga ibland. 07:49 Han fortsätter utbildas inom kyrkan och under 80-talet läser han till diakon i Uppsala. 08:04 Det här är bilder från Uppland i närheten av Gottröra där ett SAS-plan med 129 personer ombord i morse... 801 döda och saknade de flesta svenskar. 08:15 Bara 101 människor överlevde. Det är den fruktansvärda faset ikväll av färgekatastrofen i Östersjön. Den ofattbara olyckan har sändt chock... 08:26 Under 90-talet sker några av de största olyckorna i svensk modern historia. 08:32 Ronald hjälper till med krishanteringen. 08:35 Så jag har suttit i tre olika kommuners krisledning, vilket innebär att jag varit med och utbildat folk, varit med och tränat folk, varit med och hanterat förfärliga saker när det inträffar. 08:47 Bland annat de här stora, dels de stora grejerna som är kända för alla med Estonia och gottröra olyckan och Mattias Flink i Falun och sköt flickorna där och Jag känner mig, jag faktiskt var både stolt och glad över att vi har kunnat bidra på det sättet som vi har gjort. 09:10 Nu har det gått över 50 år sedan han som tioåring hämtades ur rummet i källaren. 09:16 Men fortfarande sitter många skador kvar. 09:20 När jag drömmer så är det tyvärr ofta mardrömmar. 09:24 Och ofta är det ungefär samma drömmar. Väldigt mycket handlar om drunkningsfenomen. Alltså med att bli nedsporad i toaletten med huvudet. Så det är hemskt egentligen. 09:39 Det är något sån starkt trauma. 09:42 Ja, det kommer tillbaka. Det sitter verkligen som ett jättestort R. Så ibland så, nu lever jag ju ensam så nu behöver jag inte skrimma och slag på någon annan. Men tidigare kunde jag vakna på natten och skrika. Alldeles jättesvett, jag måste upp och duscha. 10:01 Och så här, vad har liksom... 10:02 Jag skrämmer slag på den som låg bredvid. Det är hemskt. Det finns perioder då jag sätter mig och tycker synd om mig själv. Det är ofta förknippat med att jag lever med en fasansfull smärta. Alltså en fysisk smärta. 10:22 Jag har oerhört ont i hela min kropp. Jag är en reservdelsmänniska. Jag är opererad flera gånger. Även i vuxen ålder har jag fått lov att gå igenom en hel del. 10:36 Så jag är stelopererad i hela ryggen. Har långa, långa... 10:42 Tillsammans med strokarna har gjort att kroppen har lite grann förfallit. Den orkar inte hålla upp sig i det läget man skulle behöva. Jag kan tycka att det är väldigt orättfärdigt. 10:58 Är den man är idag, gör det man gör, framförallt väldigt mycket för andra människor. Men det vore lite orättfärdigt att man ska behöva ha det bagaget hela tiden. Att ständigt ständigt påminnas om att smärtan är orsakad av mitt eget kött och blod. 11:13 Som har tillfogat mig ursprungligen dessa skador. 11:19 Det är tufft. Det är riktigt tufft. 11:21 Så hur ser du på din mamma då, kanske framförallt idag? 11:27 Det är omöjligt och obegripligt att förstå en människa som har gått och burit en i magen och sen kan att det får så här. Man kan ju bara förknippa det med, det måste ju vara sjuktligt så att säga. Och samtidigt så är det en i detta sjukliga så är det ju en ondska som För jag menar någonstans skulle hon ju kunna komma till besinning kanske och tyckte att nu får du väl så här kan man inte göra och så. 12:02 Men jag vet inte. Från det att hon slängde mig i golvet så här tidigt och att jag inte fick läka på riktigt sätt utan så blev jag väldigt hot hela tiden. 12:12 Jag kan ju förvåna mig över att de hade kunnat ha valt att adoptera bort mig. 12:17 Lämna bort mig och så. Det gjorde man inte för mig. Jag tror att det hörde väl till... Ja, det gjorde man bara inte. För det var ett nederlag på något sätt. 12:28 Fast vad hade varit mindre nederlag? Eller så. Det hade väl gagnat kanske alla. Om de hade gjort det. 12:37 Eller fördomen till livet av mig. Egentligen. Det hade jag också kunnat ha gjort. 12:42 Men det är klart, det vågade man inte då. För det hade ju väl uppdagats. Och då... 12:48 Renderat mycket straff och så. Men det är gåtfullt egentligen hur man ska tänka om det här. 13:00 Den polisutredning mot föräldrarna som inleddes lades ner. Men man vet inte varför. 13:06 Jag bara spekulerar om det var så att man på den tiden kunde... 13:10 Muta sig. 13:11 Min pappa var ju. Rätt så högt uppsatt han var. En disponent bevars. Kallades det för en disponent. Alltså han var en chef för. Ett företag då som. Jag vet inte om det gick att köpa sig. 13:26 Fri eller. Det låter ju konstigt. Nej så att det här tillhör mitt. Frågebatteri som jag själv aldrig. Och kommer väl aldrig få svar på. Eller riktigt. Jag hade ju tusen tusen frågor jag också med. 13:40 Som jag gärna ville få hjälp med att lägga pusslet. 13:45 Det är ovanligt att barn ljuger. 13:48 I det här avsnittet hör vi Hilda Ramsten igen. Hon är polisassistent på Barnahus Stockholm. Där hon har jobbat med barnutredningar sedan 2011. I egenskap av utredare och förundersökningsledare. Hon berättar om sina erfarenheter från sitt arbete. 14:04 När det handlar om att deras föräldrar har slagit dem. Det är inget som man hittar på lättvingligt. ens när man är väldigt liten. 14:12 Nu menar jag inte att barn aldrig ljuger. 14:15 Sen kan man också skilja på vad är att ljuga och vad är att ha en upplevelse som inte ställer med den andra människans upplevelse. Men i alla fall det är nog min erfarenhet att barn hellre tonar ner och skyddar föräldern än överdriver och hittar på. 14:33 Därför att barn är i allmänhet väldigt lojala med sin omsorgsperson. Den som de är beroende av för sin överlevnad. 14:43 Väldigt lojala och med goda skäl. Det är den personen som ska trygga mig. Ofta är det den personen som är tryggheten i livet. Det är också det som gör det här så fruktansvärt sorgligt och fruktansvärt komplext att utreda när det är den man älskar mest som står för våldet och utövar våldet. Det är Det är inte enkelt att anmäla och det är inte enkelt att berätta för någon annan. 15:13 En av mina bröder, min storebror, sa till någon gång när vi träffades för ett antal år sedan. 15:21 När vi satt och pratade om det här en hel natt och det var mycket gråt och ilska. Även från deras håll. 15:28 De har förträngt och de har inte fattat och jag började berätta om detaljer och sådär. 15:33 Då ville han berätta en detalj. Så sa han, du ska veta då. När jag kom hem från skolan då låste jag upp för dig. När du satt där i den där kalla matkällaren. För så var det. När alla skulle gå iväg någonstans över dagen. Min mamma skulle ut och handla. 15:54 Då låste jag in i en kall matkällare. 15:59 Och dessutom för att djävla så skrev jag honom ur glödlampan. Jag satt i mörker och dessutom oftast i pyjamas och frös som en hund. 16:10 Och rädd som sjutton förstås då. 16:13 Men då berättar han då, och det här kommer jag knappt ihåg. Men när han säger det så var det nog så. Jag låste upp och så lekte vi, sa han. Jag lät dig komma ut och så lekte vi med varandra. Men sen när jag hörde att någon var på väg in så var jag tvungen att låsa in dig igen. Det är ju så absurt så man tror inte att det är möjligt. 16:37 Var han också rädd att det kunde hända honom? 16:39 Jo men det är klart. 16:41 Det har jag sagt till dem att jag klandrar egentligen inte dem för det som hände medan vi bodde hemma tillsammans. Däremot så kan jag klandra dem och det har jag också varit tydlig med och sagt. Jag sörjer över, jag är väldigt ledsen över att ni inte gjorde någonting sen... 17:02 Sen ni blev vuxna och flög i boet och vilda ägget och allt det där. För de har ju fortsatt hela livet att umgås och dyka upp på alla högtider och jul och bla bla bla. Men man har aldrig pratat om mig. Man har helt alltid undvikt att prata om mig. 17:25 Jag har liksom inte funnits i deras tillvaro sen vi skildes åt kan man säga. 17:31 Men vad var din pappa i allt det här? 17:33 Ja, det är ju Gota. 17:38 Han säger ju sådär att ja, du vet Ronan, jag jobbar ju så mycket, jag var inte så mycket hemma, jag visste ju inte. 17:46 Han är inte ett dugg lindrigare på hans roll. 17:53 Även om det är mamma som har varit den kanske mest utagerande. Men även han har gjort mig fasansfullt illa. Det vill han naturligtvis inte kännas vid. 18:04 Har påmint ibland sådär någon gång om, kommer du ihåg när du höll mig i fötterna? 18:11 Det hände ju flera gånger det här. Du höll mig i fötterna som liten och doppade ner mig med huvudet förr i toaletten och spolade. 18:16 Och hur kan man i huvud taget göra så? 18:20 Med sitt eget barn. Svarar han inte på det? 18:24 Nej, det kommer jag inte ihåg. Och det var i så fall på, har det hänt så var det hennes order. Och det var det kanske oftast. Men det förringar ju inte på något sätt. 18:39 Så att i övrigt visste han inte mycket, säger han. 18:43 Jag påminner då, du kanske noterade någon gång i alla fall att jag aldrig satt vid samma matbord under alla år. 18:52 Ja, det är förfärligt. 18:55 Jag förstår inte. Min önskan var ju att efter de där 46 åren ringde på dörren så småningom 19:09 När vi hade närmat oss varandra lite grann så var mitt mål att fejsa dem ganska ordentligt. Målet var att försöka på något sätt få lägga mitt pussel men också att de som jag genom livet har lärt mig väldigt mycket och hyfsat utbildad på det här med att möta människor i kris och så har jag jobbat i många år inom fängelsevården och konfronterat de här både kändisar och andra som vi läser om i enskilda jättetuffa närgångna samtal för att jag har en teori som jag den är inte märkvärdig på något sätt men den bygger på i alla fall att ska man kunna Jobba med det man har gjort eller man sitter inne för. 19:57 Då måste man våga titta på det. I våra mörkaste rum. Alltså var de nu sitter någonstans i själen. 20:06 Så måste man alltså våga lägga det man har på bordet. Och våga titta på det. Och det var mitt mål med mina föräldrar egentligen. Det var att försöka konfrontera dem så att man kom överens om att man. Vi pratar om det här, för det som är gjort är gjort, det går inte att backa bandet och sådär. Det som är gjort är gjort och då, men på något sätt, för allas bästa, vad ska man göra med det vi har gemensamt? 20:32 De har ju förträngt och haft den metoden, så att säga, att försöka bara, och till och med intala att det aldrig har hänt och sådär. Medan jag då vet ju med alla mina R-upplevelser och mardrömmar som jag faktiskt fortfarande har. 20:49 Så att jag vet ju vad som har hänt. 20:53 Och samtidigt förstod jag, visste jag ju någonstans att jag kommer aldrig nå så där långt. Men jag ville ändå göra det. Jag ville göra för att kunna säga till mig själv att jag gjorde vad jag kunde. 21:04 Men tyvärr så, ja, de var för gamla och för trötta och för rädda och fega och gud och allt man ska säga. 21:14 En sak som jag har funderat på länge, och jag vet inte hur lösningen ska se ut på det, men en önskan som jag har är att det fanns andra typer av straff. 21:26 Och då menar jag liksom, jag önskar att det vore möjligt att döma folk till att ta hjälp. istället för att hamna i fängelse och det finns massa komplikationer men det gör inte det så det är inget man gör i en handvändning men eftersom för att ta emot hjälp så behöver man vilja ha hjälp för det är svårt att döma någon till det men det jag är ute efter eller det jag tänker på är att de vuxna som blir misstänkta de har väldigt starka incitament att ljuga om det är så att det har hänt om man har slagit sitt barn så finns det väldigt starka skäl att inte säga det Ja, många olika skäl. 22:06 Och det är dessutom så att de barn som har blivit utsatta de kan välja att inte berätta därför att de förstår att om jag säger det här då hamnar min mamma eller min pappa i fängelse. Och det vill de inte. Det kan man väl säga generellt verkligen. Att barn vill sällan att föräldern ska få Ett straff, ett fängelsestraff eller ett ekonomsstraff. Det de vill är att våldet ska upphöra. Det är vad de önskar sig. 22:36 Det har jag tänkt på många gånger att jag önskar att det fanns en sån lösning istället. Att vi kunde få våldet att upphöra istället för att döma till fängelse eller böter. 22:49 Men jag vet inte hur det skulle gå till. 22:54 Vad finns det då för råd att ge till den som misstänker att ett barn i ens närhet är utsatt för våld eller annan typ av övergrepp? 23:02 Hanna Termenius igen. 23:04 Först tycker jag att man ska prata med barnet. Att faktiskt se till att skapa möjligheter för att prata. Eller för att berätta för barnet att det finns möjlighet att prata. Antingen att man kan prata med... Man ser att det verkligen är jobbigt för dig eller något du har jobbat med. Och att kunna... Skapat utrymme så att man får veta lite mera. Men ibland är inte det möjligt. Ibland kanske man ser det på gatan eller ser att i grannlägenheten händer någonting. Och då tänker jag att det vi har i vårt samhälle, det är ju socialtjänsten. 23:39 Att man misstänker att barn har lilla. Så det är inte så att man behöver veta någonting för att ta kontakt med socialtjänsten. 23:47 Idag har Ronald tre barn och flera barnbarn. 23:52 Hur var du själv? När du själv fick barn, hur tänkte du då? Väckte du känslor? 23:57 Ja, nej men det var ju fantastiskt. Det var ju, tänk att jag, liksom så här, och att... 24:04 Nej men det var ju det finaste som har hänt och... Ja... 24:11 Det var ju något som skört då. Det är mycket gråt men också glädje förstås över att här får man en liten människa att värna och vårda om. 24:23 Och samtidigt växer ju minnena av hur jag själv blev hanterad. Och då tänker man att jag ska i alla fall se till att inte du blir hanterad på det här sättet. 24:33 För då har jag hanterat livet på ett visst sätt. 24:39 Vad tror du det var i dig som ändå har gjort att du har kunnat gå vidare på det här sättet? 24:44 Jag vet i alla fall att de människor som har velat verkligen se mig och bekräfta mig och vågat satsa på mig. De har fått valuta för sina insatser. Det finns några människor som man kan nämna på ena handen som har varit livsavgörande betydelse för mig. 25:06 Jag tycker det är ganska fascinerande det här. Det är därför jag har den livsfilosofin jag har att det aldrig kört för någon människa. Den som säger att den här människan är hopplös det vill jag inte tro ett ögonblick på. Det finns svåra ärenden eller svåra fall eller svåra människor som kräver ohyggligt mycket. Av insatser och så här va. 25:37 Men om vi börjar betrakta människor som hopplösa då är ju farligt ute ska jag säga. För var det någon som var hopplös så var det jag. Få tror jag har haft så dåliga odds vid livets start. 25:56 Och haft så mycket att kämpa med på många plan med både Både verbalt, psykiskt, fysiskt och så vidare. Att försöka erövra sitt människovärde. 26:12 Det vet jag någonting om. När jag sa förut att man lever inte bara för sig själv utan man lever i relation till andra- Annars blir livet ganska torftigt om man bara tror att man lever för sig själv. 26:27 Tyvärr är det mycket det som präglar idag med vårt samhälle. Det är ett stort ego på något sätt. Det är jag och jag och jag och mitt. Ska man bry sig om sin granne? Ja, det ska man. Varför ska man det? Jo, det är för att det berikar livet. Det berikar både mig och den jag möter. Musik 26:53 Du har lyssnat på den andra delen av Pojken i källan. Har du varit utsatt för ett brott? 27:00 Eller vill du dela med dig av en annan livsavgörande händelse? 27:04 Kontakta oss som producerar den här podden på kunskapsstudion1gmail.com